Först av allt: jag har ingenting emot att vara en förebild för er och jag har inte heller något emot att hjälpa er och prata med er om ni behöver prata med någon, men det får inte gå för långt. 

Jag har väldigt många unga tjejer (och killar faktiskt) som mejlar mig på grund av mina inlägg. Både för att berätta hur bra de mår efter att läst mina inlägg, hur mycket jag hjälpt dem, och för att berätta att de mår dåligt. Det finns ungdomar där ute som säger att jag är den enda som någonsin kunnat hjälpa dem (och det är helt fantastiskt, ni anar inte vilken känsla) och att ingen annan förstår, att jag räddat deras liv.

Som sagt har jag inget emot något av det; jag älskar att ni mejlar mig och berättar om era liv, men det får inte gå för långt. Jag har tre unga tjejer som mejlar mig då de mår som sämst. De skriver till mig att om jag inte svarar dem inom ett par timmar kommer de att begå självmord. Att skriva något sådant till en annan människa, en människa man aldrig träffat (och förmodligen aldrig kommer träffa) och inte känner, är bara sjukt fruktansvärt. 

Jag har svarat dessa tjejerna med att jag tycker de borde söka hjälp från en vuxen, en av dem har gjort det, men de två andra vägrar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen då jag får såna här meddelanden. Jag vet inte vilka de här tjejerna är, så jag kan inte kontakta någon i deras närhet, och de pratar ju med mig för att de litar på att jag inte för detta vidare. 

Då jag får såna här meddelanden får jag en sån otrolig ångest. Tänk om jag inte svarar i tid? Tänk om mitt svar inte duger? Tänk om jag inte hinner se mejlet? Min inkorg är ständigt full av olästa meddelanden. Jag känner bara att just nu har jag sån stor press på mig då det kommer till bloggen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. 

Nu undrar jag, vad skulle ni gjort om ni var i min sits? Jag har verkligen försökt att övertala de här tjejerna att söka hjälp av någon vuxen. Som sagt, läser ni tjejer detta så skriver jag inte detta för att vara elak, jag får bara panik över att ni mår så dåligt och att ni förlitar ert liv på att jag hinner svara på mina mejl i tid. 

Har någon lust att svara på varför det är helt okej att ta bilder på sig själv i bikini men inte i underkläder? Såg en tjej på facebook häromdagen som lagt ut en bild på sig själv i underkläder och på den bilden hade hon fått HUR MÅNGA kommentarer som helst där folk skrev att hon var en attention whore och att om hon skulle ta bilder på sig själv halvnaken kunde hon väl ta på sig bikini?

Fattar inte det där jag. Jag tycker inte det är någon skillnad. Ibland "visar" ju bikinis till och med mer än vad underkläder gör, liksom. Protesterar genom att dra upp den här bilden jag tog häromdagen. 

Jag har hört av två personer med anknytning till Ramsele inom loppet av två veckor att folk pratar om mig. Folk pratar om hur töntigt det är att jag bloggar, folk pratar om att jag SJÄLV är en mobbare och hur kan jag då skriva om mobbing? Det gläder mig verkligen att ni bryr er så pass mycket att ni pratar om mig. Att ni dessutom klassas som vuxna gör det ännu bättre. 

Jag är tydligen töntig för att jag driver en blogg. En blogg det går bra med. En blogg jag som jag tack vare klassats som kändis och VIP på väldigt många evenemang. En blogg jag dessutom får synas, höras och dessutom älskar. Jag tjänar till och med lite pengar på den. Det skulle vara som att jag kom och sa att er hobby var töntig, vilket den säkert är. 

Jag är ju en mobbare också, förresten. Jag är en mobbare för att jag ger igen mot de som varit jävliga mot mig. Jag är aldrig jävlig och elak mot någon utan anledning, och det är aldrig jag som startar det. Hur kan jag skriva och försöka stoppa mobbningen då? Vem vill INTE stoppa mobbing? Varenda människa som varit utsatt, kanske?

Hur som helst så älskar jag att ni uppenbarligen bryr er så pass mycket att ni ägnar er fritid till att prata om lilla MIG. Det är helt fantastiskt ska jag säga er. Ni hatar att ni älskar att snacka skit om mig, ni hatar att ni bryr er så pass mycket. Det är underbart att veta att ni, som är vuxna människor, inte kan bete er eller låta någon annan ha förbannat kul. 

Jag älskar min blogg och kommer tack vare er att fortsätta till den dagen jag dör, haha, ni gör allt så mycket roligare. Ett tips bara: tänk på vem ni snackar med om mig, på ett eller annat sätt kommer det fram. 

(Foto av Nikki Sixx, förresten)

Ideal är en stor del av vårt samhälle idag. Det vet alla om, och det finns ingenting att göra åt. Ideal är såklart individuellt och alla har olika ideal, men medias ideal är det vi blir påtvingade gång på gång på gång. Därför behöver vi ibland påminnas om att vi är bra som vi är. Att vi inte ska låta oss bli dömda av andra personer, eller döma andra personer, efter vad vi ser. Jag tycker låten "Skin" av Sixx:A.M. passar alldeles utmärkt för det här inlägget.

Innan man dömer någon efter deras utseende borde man helt enkelt lära känna personen bakom det hela. VEM är personen du just kallade ful, vem är personen du just var elak mot, vem är personen du just dömde? You are not your skin. Vi är inte vad vi ser ut att vara. Man känner inte någon för att man ser utsidan på denne. 

Ta inte åt dig om någon säger något jävligt om eller till dig. They don't see the angel living in your heart. De vet ingenting om dig. Tycker de att det är något fel på dig är der deras problem, för det är inget fel på dig, du är perfekt precis som du är. 

Tycker låten kan säga resten, mina ord känns överflödiga bredvid den här låten. Klicka på play och lyssna på texten bara, så förstår ni exakt vad jag vill ha sagt.

I hela mitt liv har jag haft vänner som sugit energi från mig, vänner som varit negativa om allting jag gjort och aldrig varit stöttande eller glada för min skull, vänner som bara pratat om sig själv och aldrig velat lyssna. Jag har under de senaste månaderna insett att det är fel. Varför ska jag vara vän med någon som inte bryr sig om mig? Som jag mår dåligt av? Så för ungefär en månad sedan gjorde jag mig av med en vän, en person jag känt så länge jag kan minnas. 

Jag GARANTERAR att den personen läser det här inlägget, och hon tror även garanterat att jag vill fånga hennes uppmärksamhet genom att skriva det här inlägget. Så är inte fallet. Jag skriver om vad jag varit med om, och jag vill berätta för er. För er som kanske också har vänner som suger energin ur er? Vänner ni inte mår bra av?

Att bli utnyttjad, att vara sista handsval och bara duga då det duger för personen. En gång började den här personen skriva till mig i chatten på facebook då jag pluggade. Jag svarade medan jag pluggade. Helt plötsligt skriver hon "Jag pluggar. Kan du sluta skriva eller?!". Man beter sig inte på det här sättet mot sina vänner. Hon lyssnade aldrig då jag behövde någon, hon pratade bara om sig själv, man fick aldrig ett ord sagt då hon började prata. Den mest egotrippade människan jag träffat.

Man känner inte folk förens man blir ovän med dem. Jag lärde känna den här tjejen då hon glömde bort att vi bestämt att vi skulle umgås och sen tyckte jag var töntig och patetisk då jag blev besviken över det. Då jag sade det till henne började hon skriva fula ord till mig, väldigt fantasifulla ord (not..). Då lärde jag känna den här patetiska människan. 

Jag vill med detta inlägget berätta för er att ni inte ska acceptera vänner ni inte duger för. Ingen ska få er att må dåligt. Ingen ska suga er energi från er. Bryt er loss. Jag lovar, det känns så jävla bra. Jag saknar inte ens den här tjejen, och vi hade som sagt varit vänner så länge jag minns. Visst, det händer att jag tänker "Det här måste jag berätta för henne", men sedan kommer jag på att hon är en hemsk människa. Så det är inget som rör mig i ryggen. 

Alla mina vänner är fantastiska. Jag hoppas att ingen annan behöver gå igenom en sån här vänskap som jag gjort.

3 november 2012

"Men vad har du gjort med din kropp kvinna? När blev du så tjock?" - Detta var en kommentar jag fick till det här inlägget för några timmar sedan. Jag blir bara så himla arg. Jag blir inte arg för att någon sitter och kallar mig tjock, men för att världen har så himla rubbade ideal nu för tiden, att någon med en kropp som jag blir kallad tjock. 

Visst, jag HAR gått upp i vikt. Jag tänkte att jag skulle berätta lite om det för er. Jag har väldigt länge mått dåligt, jag mådde dåligt så fort jag åt. Jag fick inte behålla maten, och den kom ut antingen den ena eller den andra vägen efter max en kvart. Jag hade kramper i magen i princip hela tiden. Jag gick ned i vikt och fick inte någon som helst näring, då all mat lämnade min kropp på en gång.

Jag gick då ned tio kilo, så jag låg på 50 kg. Jag har under flera år pendlat mycket i vikt, tio kg hit och dit. Jag har legat på mellan 50 och 60 kg under de här åren, men hösten för två år sedan gick jag ned 13 kg på bara ett par veckor, utan att göra någonting, och sedan gick jag upp dem igen till våren. Så här har det hållit på. 

Jag var hungrig hela tiden och åt och åt. Jag gick fortfarande bara ned i vikt. Då jag och Therese var på Peace and Love tillsammans och jag åt mycket men aldrig blev mätt sade hon till mig att det kunde vara så att jag kanske inte tålde gluten. Då jag kom hem så tänkte jag inte mer på det där, utan jag fortsatte som vanligt och mådde bara sämre och sämre. 

Juni 2012

På Urkult så träffade vi en av Sams fina vänner, Moa, som då precis fått veta att hon inte kunde äta gluten. Hon berättade hur hon mått och allting stämde in på mig. Jag började då tro att det var just såhär för mig med. Jag hade tänk på det bara lite sedan Therese sagt det. Då Moa sade det så kikade jag på nätet hemma, och läste att så mycket problem jag haft det senaste året kan höra ihop med att man inte tål gluten. 

Jag började då undvika mat som innehöll gluten. Och vet ni vad? Jag mådde genast mycket bättre. Det tog längre och längre tid innan maten behövde få komma ut, och jag blev tillslut fri från kramperna i magen. Så jag är förmodligen allergisk mot gluten. Jag har inte fått detta bekräftat av en läkare, men allting visar ju på det. 

Nu har jag väldigt hastigt gått upp i vikt under den senaste månaden. Först gick jag upp de tio kilona jag gått ned, så att jag låg på  60 kg igen, men inte nog med det.. Jag gick upp ytterligare nio. Nu väger jag 69 kg. Jag har aldrig någonsin vägt såhär mycket och det känns jätte konstigt. Jag är inte van att bara kunna trycka i mig vad jag vill och att kroppen fångar upp det, min kropp har varit så förstörd. 

Så nu har jag börjat träna, jag har börjat FÖRSÖKA äta bättre, men jag är bra på att fuska. Ni anar inte vad glutenfria produkter är äckliga. Jag vill komma tillbaka till en vanlig Zoofie-vikt igen. Jag tycker absolut inte att jag är tjock eller att vad jag väger är fel, men det är liksom inte jag. Förstår ni? Jag är grymt nöjd med mig själv, vad jag än väger, men den här vikten är inte jag.

Jag märker hur vissa kläder inte passar längre. Nio kilo utöver vad man brukar pendla mellan är rätt mycket. Alla kanske inte ser det, men jag känner det, jag ser det. Vissa bloggläsare verkar ju se det med. Ja, hur som helst så är det här något jag tänker bli av med, trots att jag är nöjd med mig själv.

Så, jag hoppas du fått svar på din fråga "Vad har du gjort med din kropp? När blev du så tjock?". För det var det. Jag kan tyvärr inte hjälpa detta. 

Ramsele, min lilla hemby. Varje gång jag kommer dit blir jag på dåligt humör över något. Jag blir förbannad på vissa människor som bor där, på hur de beter sig. Häromdagen ville jag bara hugga huvudet av ett par personer.

Som ni kanske vet så brukar jag jobba på min mammas restaurang där uppe, så ofta jag kan. Vi har så otroligt trevliga kunder, världens bästa kunder, jag älskar att jobba där. Men då dessa otrevliga personer som finns i den där byn kommer dit och äter, då blir jag bara så arg. Personer som inte har respekt eller bryr sig om någon annan än sig själv. 

Jag blir arg på så mycket i Ramsele. Jag blir arg på hur det fungerar på skolan. Hur barn får vara elaka mot andra utan att behöva ta några konsekvenser, utan att skolan tar upp det. Jag är förvånad över att något allvarligt (t.ex. självmord) inte drabbat Ramsele skola än. Det är bra att det inte har det, men det var tyvärr vad som krävdes i t.ex. Junsele och Ånge för att skolorna skulle ta mobbing på allvar.

Då jag är i Ramsele mår jag inte bra, jag har börjat kalla det The Ramsele syndrome. Det är som en obotlig sjukdom. Tyvärr har jag världens finaste och bästa familj där, så jag vill ju gärna hälsa på, men jag blir så arg och less där. Jag tar tyvärr ut det över alla andra. Det är ingen ursäkt, men det är iallafall en förklaring. Nu när jag är hemma i Sundsvall så känner jag mig så mycket gladare och lugnare. Vill inte hugga huvudet av någon idag inte!

Ramsele är inte ett bra ställe. Jag råder verkligen ingen att någonsin flytta till Ramsele. Speciellt inte personer med barn i skolåldern. Tyvärr är Ramsele hemskt vackert, så på sin höjd en sommarstuga där! Ni ser vår utsikt (utsikten från mammas restaurang) på bilden.

Jag skickar ett stort F*ck you! till Ramsele. Tycker att alla bra människor kan ta och flytta därifrån omgående, sen spränger vi bort det!

Jag, mamma och min lillasyster i London i våras.

Hemma i Ramsele har jag världens bästa familj. Jag har en mamma som gör allting för mig, jag har världens bästa pappa. Jag har en lillasyster som jag inte ens kan börja med att beskriva då det inte ens finns ord för hur fantastisk hon är. Jag har dessutom fått en liten extrafamilj genom mammas fantastiska sambo. Jag har fått två till småsystrar, två fantastiskt gulliga flickor som ärligt är de enda barnen jag ärligt kan säga att jag verkligen tycker om. Allt detta har jag i Ramsele, men jag hatar ändå stället så innerligt. 

Jag hatar byn då det är ett ställe med fördomar och förtryck. En by där man inte får vara sig själv. Jag fick stå ut med så otroligt mycket skit i Ramsele, just för att jag valde att vara annorlunda. Jag valde att vara mig själv fullt ut. Man fick höra flera gånger i veckan att man inte dög, att man var ful, tjock och värdelös.

Jag och min dåvarande bästa vän blev en gång misshandlade på skolan av tre personer, en fjärde höll igen dörren där inne (det var vinter, vi hade inga ytterkläder heller). Skolan sade knappt ifrån. Min mamma kom dit och vi hade möte med killarna och rektorn. Allting som hände då var att de fick lova att aldrig göra om det, och sen var det tydligen bra. 

Jag och min lillasyster i London i våras.

De lär sig i skolan i Ramsele att det inte är okej att vara annorlunda, de lär sig att de kan bete sig hur de vill, ingen kommer ju inte säga ifrån. Jag vet att det tyvärr fortfarande fungerar såhär på skolan och det är det som är det värsta med allting. Det kommer nog alltid att fungera såhär i Ramsele, och det är väldigt tragiskt. 

Själv flyttade jag 17 mil bort. Jag slapp idioterna, trodde jag iallafall. Jag slapp dem tills jag skaffade en blogg. En blogg de älskar att hata. En blogg de älskar att lämna jävliga kommentarer på. Jag får ibland flera i veckan. Sist jag jobbade i Ramsele var det däremot en äldre tjej som kom fram och berättade att hon älskade min blogg, att hon var stolt över mig och att komma från Ramsele just tack vare mig och min blogg. Tack till dig, du vet vem du är och dina ord betyder mer än du tror. 

Min grundskoleklass. Den här bilden finns redan på allas facebooksidor så ni får säga vad ni vill om att den finns med här, nu är det bara så!

Jag tror inte längre det retar dem att jag är annorlunda och "konstig". Jag tror att de mest stör sig på hur otroligt jag lyckats. Jag menar, tänk på det... En brud de försökt trycka ned hela isn skolgång drar till Sundsvall och startar en blogg som råkar bli väldigt stor? Jag tror inte att de tål att jag älskar mig själv och det jag gör, att jag lyckats så jävla bra. 

Barn i Ramsele (och egentligen alla andra barn) måste få veta att det inte spelar någon roll hur man ser ut eller vad man tycker om, vad som spelar roll är hur man beter sig och är som person. En person som mobbar och trycker ned är ingenting att ha. Vad man vill ha i sitt liv är folk som peppar och ger energi, som man tycker om att vara med.

Skolan måste lära sig att ta tag i skit på en endaste jävla gång, annars kommer det bara att utvecklas till någonting så stort att det inte sen går att göra någonting åt. De måste också komma ihåg att det inte är den som blir mobbad det är fel på, det är mobbaren. Personen/personerna som mobbar måste sättas på plats och förflyttas. 

En del av Ramsele. Utanför mammas restaurang. Detta är alltså VÅR utsikt. 

Jag bröt mig loss från Ramsele och all skit. Jag hoppas att jag kan inspirera fler, då det är deras tur. Jag hoppas att jag kan inspirera andra att vara sig själva och att vara nöjd med personen de är. Man kan inte vara någon annan än sig själv, och duger inte det för en person så finns det alltid tusen andra som det faktiskt duger för. 

Kom ihåg allihopa att ni är så jävla bra och att ni alltid kommer att vara det, vad någon än säger.

Jag har alltid varit "annorlunda". Jag har aldrig riktigt passat in någonstans i hela mitt liv. I grundskolan var folk jävliga för att jag var "konstig". Fick jag för mig att pierca mig så gjorde jag det, fick jag för mig för att färga håret rosa gjorde jag det. Jag hade på mig små korta kjolar i skrikiga färger tillsammans med knästrumpor i en färg som absolut inte passade med kjolen. Folk tyckte jag var ful, att jag hade fula kläder och att jag inte passade in. 

Då undrar jag - varför ska de andra få bestämma om jag passar in eller inte? Varför ska de få bestämma vad jag ska ha på mig för att få vara deras "vän"? Nej, jag var som jag ville och sket i ifall folk gillade det eller inte. Jag gillade det och det var huvudsaken. Dina äkta vänner stannar vad du än klär dig i. De bryr sig om vem du är, inte hur du ser ut. 

Då jag började gymnasiet var det en person där, som jag och en annan person umgick med väldigt mycket, som verkligen gjorde allt för att passa in. Den här personen påstod att h*n lyssnade på Takida och Lillasyster (som då var mina favoritband, bara det forstnämnda som duger nu) då h*n pratade med mig. Då h*n pratade med någon annan som lyssnade på annan musik och hade min musik så hatade h*n den också. H*n gjorde verkligen allt för att man skulle tycka om denne. H*n har förändrats nu (det var bara de första månaderna som var såhär) och det är jag verkligen glad för. För dennes skull. 

Man ska vara sig själv. Inte göra sig till för att vara något någon annan tycker att man ska vara. De flesta borde veta om detta vid det här laget, tycker man ju, men jag får dagligen mejl från unga tjejer som mår dåligt för att folk trackar dem för att de är "annorlunda".

En fråga jag ofta ställer mig själv är - varför stöter man ut någon som är lite annorlunda? Varför är det så viktigt att "passa in"?

Klicka på bilden för att komma till bilden på facebook.

Bilden är tagen i torsdags hemma hos pappa. Hade ingen aning om vart jag skulla ha armarna, alltså..

Det finns en risk. En väldigt stor risk med det här inlägget. Den risken är att jag bara söker uppmärkamhet och vill visa upp mig. Jag har en gång skrivit ett liknande inlägg och fick bara bra respons. Skillnaden var där att jag hade shorts på mig. Där fick jag inte höra något om att jag var en attentionwhore, utan att jag hade skrivit ett bra inlägg och hade bra åsikter. Vi får se vilka skillnaderna här blir, då jag inte har några shorts på mig, för jag har precis lika bra åsikter och tankar nu.

Ni anar inte vad fel jag tycker det är att då en mullig tjej lägger upp en bild på sin kropp stämplas hon som en hjälte. Då en smal person lägger upp en så är hon en attentionwhore eller vill vika ut sig. Det kan, som jag sagt tidigare, vara precis lika svårt för en smal person att lägga ut en bild på sin kropp. Det kan rent av vara lättare för en tjock person som är nöjd med sig själv att göra detta. 

Min kropp följer inte direkt idealen som media målat upp för oss - smal midja, stora bröst och en greppvälig men ändå fast rumpa. Jag är inte heller speciellt solbränd och har inte det perfekta håret. Men vad är det som säger att jag inte får vara nöjd för det? Jag råkar veta att min pojkvän, mina vänner och min familj älskar mig för den jag är, inte för hur jag ser ut. Det är vad som är viktigast för mig - att få älska och få bli älskad tillbaka. Jag kanske inte har den perfekta kroppen, men jag är minsann nöjd för det. 

Jag är inte alltid nöjd med min kropp, såklart. Alla har vi svackor och dagar då vi mår sämre. Ibland tycker jag att jag är fet, att jag har världens äckligaste kropp och vill bara banta. Men då tänker jag på att det inte är någon annan i hela världen som har någonting med hur jag ser ut att göra, att jag är jävligt bra trots alla ideal. 

Bild från i mitten av juni.

Jag har blivit hemskt nedtryckt för min vikt, min kropp och mitt utseende och har hatat alltihop. Men varför ska jag hata saker med mig själv bara för att några snorungar säger åt mig att jag "är fel". Nej, de visar bara att jag är så himla mycket bättre än vad de är. 

Vad jag vill säga är att vi ska sluta lägga folk i fack, sluta stämpla dem. Alla är vi människor och vem fan bryr sig om vilken storlek man har på kläderna? Om man har XS eller XL. Det är bara bokstäver och centimeter det handlar om. Vem fan ska bry sig om någon annans kropp? Kan man inte bara sträva efter att vara nöjd med sig själv och inte lägga sig i någon annans liv? Nej, så länge man är nöjd tycker jag man ska få se ut hur man vill, så länge det inte är skadligt för ens hälsa (både undervikt och övervikt), vilket man då borde göra något åt. 

Nej, nu ser vi till att bli nöjda med våra kroppar. Försöka ignorera alla dumma bilder av hur en kvinna "ska" se ut. Vi ser fan ut som vi vill, och då ska vi inte behöva ha någon som trycker ned oss för det. Som jag sade i det förra inlägget - bara för att någon är vacker betyder det inte hellre att någon annan är mindre vacker. 

Lev och var nöjd, säger jag! Om man har lite extra fett här eller där är det inte hela världen. Och om man är lite för smal är det inte heller det. Du är född för att se ut som du gör. Det finns folk som tycker att just DU är vacker, även om de inte berättar att de tycker det.

Bilden är tagen på Sveavägen innan vi flyttade, för ett par månader sedan.

Jag fick en kommentar igår. En kommentar där en anonym person påstod att jag en gång i tiden kallat denne för "feta jävel". Personen hade en "print screen" av detta och det var en bild från bilddagboken. Jag vet med mig själv att den här kommentaren, den har jag aldrig skrivit. Jag vet hur jag skrev på den tiden, jag vet vilka ord jag använde, jag vet på vilket sätt jag byggde meningar. Man ser på bilden att den är fejk, det är bland annat fel typsnitt. 

Hur som helst så skulle jag ha skrivit den här kommentaren 2008. 2008 var jag 15 år gammal, jag var en liten unge som inte visste vad jag gjorde och jag brydde mig inte ett skit, så länge jag hade det bra. Jag var ung. 

I kommentaren jag fick igår stod det "Feel free att radera kommentaren, detta förstör väl ditt rykte som Sundsvalls "största" bloggare". VARFÖR skulle ett meddelande någon påstår att jag skrev 2008 förstöra någonting för mig? Varför skulle det förstöra något "rykte"? Ska saker man gjorde då man var ung följa efter en till vuxen ålder? Nej. 

Har man inte rätt att vara ung och dum? Jag var ung, dum och otrevlig, men ändå vet jag att just denna kommentaren, den skrev jag aldrig. Elaka kommentarer från mig 2008, det var värre än "feta jävel", det var mycket värre då jag var arg eller bara ville vara jävlig. Att säga att jag var otrevlig över nätet då jag var liten, det är inget jag skäms över att berätta och det kan inte skada något "rykte". Ärligt, hur många bryr sig om NU vad jag gjorde då jag var liten?

Jag var kaxig och kunde snacka. Jag lät alltid uppkäftig eller otrevlig, fick jag höra. Nu har jag lärt mig att använda det kaxiga och att kunna snacka så att folk faktiskt tar mig på allvar. Man SKA väl lära då man är ung? Det var vad jag gjorde. 

Alla har väl gjort något de någon gång ångrar, betett sig dåligt och varit allmänt dum i huvudet? Sån var jag iallafall. MEN. Jag står för det nu och jag stod för det då. Jag har lärt mig mycket.

En bild jag klippte ihop då jag precis börjat på NTI, 2009. Har tyvärr inga andra bilder från 2008 på min Mac. 

Läs artikeln på Aftonbladet. 

Linda-Marie, som även är en väldigt god vän till en bekant till mig, är en helt vanlig brud som fått väldigt mycket uppmärksamhet pga sin kropp. En helt vanlig tjej med lite fett på kroppen. Jag såg den här bilden igår, då hon lagt ut den med texten "kan alla plattmagar lägga upp bilder på sin kropp så kan jag också!". Kommentarer som "du är TUSEN gånger vackrare än alla "plattmagar"" dök upp. 

Linda-Marie är en söt tjej, missuppfatta mig inte, men varför får en sådan bild sån otrolig uppmärksamhet? Bara för att hon har lite hull på kroppen? För att hon har en "vanlig" kropp, som de uttryckt det? 

Jag tycker verkligen det är jättebra att Linda-Marie är nöjd med sin kropp och lade ut den här bilden, men att folk skriver kommentarer om att hon är "modig" för att hon lägger ut en sån här bild? Det är väl precis lika modigt att lägga ut en lättklädd bild på sig, hur kroppen än ser ut? För bara för att man är smal betyder det inte att man alltid är nöjd med sin kropp, det betyder inte heller att folk inte skriver att man är fet och försöker trycka ned en. Det tar ofta emot för mig då jag ska lägga ut bilder från stranden eller liknande, just för kommentarerna. 

Folk kommenterar att hon är tusen gånger vackrare än "plattmagarna" - jag tycker verkligen inte att man kan säga så, för bara för att hon är vacker betyder det inte att andra inte är vackra. Det betyder inte att folk som HAR platta magar och smala kroppar INTE är snygga. MEN varför ska bara EN av grupperna kunna vara vackra? Bilden ovan säger allt jag vill säga i just detta. 

Hade jag, eller någon annan med "normal" kropp, lagt ut en bild på sin kropp hade detta aldrig blivit såhär stort. Om man är smal och lägger upp en bild på sig själv i bikini, då vill man skryta och "visa upp" sin kropp, men om man är mullig eller överviktig och lägger upp en bild, då är man stark och en förebild. Som sagt så kan det vara lika svårt för någon som är smal att lägga upp en bild på sin kropp som för någon som är större. Så länge man är nöjd och stolt över sin kropp så borde man ses som en förebild. Inte bara om man är större. Det behövs förebilder i alla olika grupper av människor.

Nu vågar jag lägga upp en bild på mig själv i "bikini". Undra om den också får över 60 000 likes, som det var sist jag tittade på Linda-Maries bild? Nej, det tror jag inte. För jag "skryter" ju. Nej, jag kan vara precis lika osäker som andra, trots att jag inte väger speciellt för min längd eller är tjock. 

Vad jag vill säga med det här inlägget är ganska uppenbart, man ska inte bli en förebild bara för att man är mullig, man ska bli det för att man är nöjd med sin kropp. Personer med normalbygda och smala kroppar ska också få vara förebilder. Alla är vackra på sitt eget sätt, oavsett kroppstyp. 

Tack för mig!

PSSSST... Ni glömmer väl inte att följa mig på bloglovin va?

Jag känner att vår värld handlar allt för mycket om hur vi ser ut. Alla ska vara smala, snygga och perfekta. Hur många gånger har man inte stått framför spegeln och känt att man inte duger? Att man inte duger precis som man är? Alla har känt så någon gång, alla kommer att känna så någon gång. 

Det har alltid funnits ideal som bestämmer hur vi ska se ut, vad vi ska ha på oss och hur vi ska vara. Trots att idealen förändras hela tiden så har alltid ångesten hos unga tjejer funnits där. Det gör lite ont i mig att säga det och att veta det, men det finns allt för få tjejer som är nöjda med sig själva, precis som de är. 

Jag har själv varit i den sitsen att jag inte tyckt jag varit bra nog, att jag inte duger och inte varit nöjd med hur jag sett ut. Jag har såklart såna dagar ibland med, men de flesta dagarna är jag faktiskt riktigt nöjd. Bara för att jag är nöjd med mig själv och tycker om vem jag är och hur jag ser ut betyder det inte heller att jag tror att jag är snyggast i världen. Man FÅR vara nöjd med hur man ser ut, utan att få negativa kommentarer om det. Det är något som kommer väldigt ofta. Då man är nöjd med sig själv så vill andra människor försöka trycka ned en, för att de inte är nöjda med sig själva. Jag ska inte ljuga, jag har själv varit där - lämnat negativa kommentarer för att jag själv känner mig sämre. 

Jag använder själv smink varje dag och är nöjd med mig själv i smink, men jag kan även gå utan smink och vara nöjd, just för att jag har sån stor koll på vem jag är och vad jag kan. Jag gick faktiskt på stan utan smink senast idag, men kände mig hur snygg som helst ändå. Jag har en sån enorm självkänsla och ett sånt självförtroende just för att jag hela mitt liv fått höra hur jävla dålig jag är, att jag är ful och att jag inte duger. Jag har bevisat för dess människor och för mig själv att jag kan allt jag ger mig fan på. 

Enligt mig är det inte enbart personers utseenden som gör någon vacker. Visst kan en person vara väldigt vacker att se på, någon vackrare än en annan i mina ögon och kanske helt tvärtom i någon annans ögon, men sedan känner jag att en person måste ha en bra personlighet för att vara trevlig med. Utseendet är inte allt, alla har olika smak då det kommer till vem som är snyggast i denna värld. Bara för att man inte är smal betyder det inte att man inte är vacker, bara för att man är mullig eller tjock betyder det inte att man inte är vacker. Jag hoppas verkligen att alla VET det, men om ni inte gjorde det innan så gör ni det nu. Något som även är väldigt viktigt är att personen KÄNNER SIG snygg. Man blir mycket snyggare då, oavsett hur man ser ut.

I skrivandets stund så börjar "Lies of the Beautiful People" att spelas. Då känner jag att det är ännu mer rätt att skriva detta, att få ut mina ord, att kanske nå ut till en människa där ute. Låten med Sixx:A.M. handlar om Nikki Sixx's syn på skönhet och allt som hör till. Mer kan man läsa i hans bok This is Gonna Hurt, om man är intresserad. 

Jag har själv en bit av den här texten i nacken. Jag känner mig så otroligt stark av den här låten och då jag lyssnar på den så får jag en så otroligt stark känsla inom mig. En känsla jag inte kan beskriva, den är alltför stark för att förklaras med ord, man måste känt något liknande själv.

Allt detta är ord ni hört miljontals gånger, men jag ville bara berätta allt detta för er då jag tycker att detta är någonting som är extremt viktigt att få säga ibland. Jag vill påminna er alla om det.

(Bildkälla) 

Bella, jag älskar att du är dig själv! Jag älskar att du kan lägga upp bikinibilder på dig själv trots att du gått upp i vikt. Så jävla awesome brud. Är så jävla arg på den där lilla DennisM som skrev ett inlägg om just den här bilden, att Bella var fet och grovt överviktig, att detta var fetma.

Nej jag säger bara det, keep it up Bella! Du är grym. Vem fan bryr sig om ett par extra kilon så länge man trivs med sig själv och det inte är skadligt? Älskar att Bella inte bryr sig iallafall. Den här världen har alldeles för knäppa ideal. Tack för att du är den du är, Bella. Hade det varit t.ex. Kissie som hade gått upp i vikt hade hon redigerat sönder bilden, men nej inte Bella inte!

Bella är en förebild. :)