DRIVE

 

Sixx:A.M. har gjort sin första cover, en cover av The Cars låt Drive. Jag vet inte vad jag känner för den där lite elektroniska viben i den här låten. Trots det är den här låten typiskt Sixx:A.M., vilket betyder att jag älskar den och tar in varenda textrad i hjärtat. När James Michael sjunger så tror man på honom, hans röst får en att känna allt låten handlar om och känslorna svämmar över. 

 

På söndag besöker Dj ASHBA och James Michael Sverige. Det gör lite ont i mig ibland, då jag tänker på att jag inte bor i Stockholm och inte bara kan hoppa på ett tåg för att kolla efter musikaliska genier. Tänk om man hade fått träffa de här sjukt fantastiska människorna. Håll tummarna för att jag en gång får göra det. Jag skulle inte tveka en sekund på att hoppa på ett tåg och träffa dem om det var hundra procent säkert att jag hade fått göra det.

 

Who's gonna hold you down, when you shake
Who's gonna come around, when you break

You can't go on, thinking nothing's wrong
Who's gonna drive you home, tonight

 

THE NEGATIVE ONE

 

Eftersom jag inte har någon som tipsar mig om musik längre så får jag hitta egen musik att tipsa om. Lyssna på låten, för fan. 

 

Igår på jobbet:

"Hallå, du är ju den där rockbloggaren!"
"Jajamen!"

"JAG HAR LÄST DIN BLOGG!!!!"

 

Alltid lika kul. Nu är det ett tag sedan detta hände på jobbet. Börjar komma tillbaka till det hela igen, kanske? Haha! Det var även någon/några töntar som busringde mig igår och pratade om bloggen och massa annat strunt. Hej på er! Tycker ni ska prata med era vanliga röster och ringa med ert eget nummer (istället för dolt nummer) nästa gång. 

 

 

READY FOR WORK

 

Ikväll börjar jag 23.00, vilket jag inte gör ofta. Jag brukar börja jobba tidigare så det känns faktiskt rätt skönt att börja jobba senare en helg. Jag börjar samma tid imorgon och det känns väldigt skönt. Jag älskar mitt jobb och det är så fantastiskt att jag har så underbara jobbarkompisar. Då jag började jobba på Oscar trodde jag aldrig att jag skulle vilja vara kvar såhär länge, men nu har jag jobbat där i åtta månader. Tiden går fort när man har roligt! 

 

Längtar tills våra jobbtröjor kommer så att jag slipper jobba i egna tröjor och bli less på mina egna kläder, haha. Nej, nu ska jag snart ta mig en promenad in till stan och vara tidig till jobbet! Min kära jobbarkompis hörde nämligen av sig och behövde låna en nagelklippare, så jag tänker vara räddaren i nöden och ta med en! 

 

STARS

 

Ännu en ny låt från Sixx:A.M.s nya platta som släpps i början av oktober. En helt fantastisk låt, om jag får säga det. Det här bandet slutar aldrig förvåna mig, kan jag ju säga. De har skrivit några av mina favoritlåtar någonsin och det verkar bara bli bättre och bättre. Trodde att The Heroin Diaries skulle vara en svårslagen platta, men då kom This Is Gonna Hurt och förvånade. Trodde även att den plattan skulle bli svårslagen, men nu tror jag inte jag blir förvånad om Modern Vintage är ännu bättre. 

 

Tusen känslor i varje textrad som vanligt. Det är sån musik man ska lyssna på. Det finns ingenting jag älskar mer än att lyssna på en helt fantastisk låt och bli lika tagen varje gång. 

 

5 JULI: SONISPHERE UK - DAY TWO

Jag har helt glömt att berätta om de två sista dagarna på vår resa i juli. Förlåt. Det var inte meningen att glömma bort. Tur att jag fick en påminnelse förut, tack för den! 

 

Dag två var lördagen på Sonisphere UK. Festivalen var ju tre dagar, men vi var bara där två dagar. Vi kände att vi var tvungna att åka hem då Lucas skulle tillbaka på jobb på måndagen. 

 

 

Förlåt för fingret över halva bilden. Jag fick inte så mycket bättre bilder, haha. Här har vi alltså Baby Metal. Bland det coolaste jag sett live. Fy fan vilken energi de där små tjejerna har alltså, haha. Man kan ju säga vad man vill om deras musik, men jag tycker inte man ska döma dem innan man sett dem live, faktiskt. Det hade jag gjort och nu är jag helt kär i dem. Blev till och med lite sugen på att börja plugga japanska igen efter jag fattat vad som sagts under soundchecken, haha. Kändes riktigt bra att veta att man hade lite basic japanska kvar där inne nånstans. 

 

Hur som helst - döcoola live och det var av den här anledningen vi började kolla upp artisterna inför Sonisphere i år. Tack vare Baby Metal fick jag se HIM live, om man säger så. 

 

Fy fan, precis efter Baby Metals spelning började det spöregna. JAG BLEV HELT JÄVLA DYNGSUR I MINA SHORTS. Bytte till leggings strax efter det slutat regna och jag insåg att det inte blev så mycket varmare igen. Vi fick kriga oss in till merchen för att köpa tröjor. Herregud vad folk. 

 

 

Lucas i sin Black Milk tröja tillsammans med Jokern. Den här killen sprang runt i full utklädnad hela festivalen. Så jäkla härlig kille. 

 

Den andra bilden då? Jo, den togs då Slayer spelade på den mindre scenen (till vänster utanför bild). Och vet ni vad som händer mitt under Slayers spelning då vi sitter och käkar churros? Herman Lee från Dragonforce går förbi oss. Ett gäng killar bredvid oss reagerar och går fram och pratar med honom, men Lucas reagerar först efter han försvunnit in i folkmassan. Han stod en meter från oss och typ tre sekunder efter han försvunnit in i folkmassan skriker Lucas "DET VAR HERMAN LEE FÖR FAN!!!". Vi sprang runt och kikade lite efter honom, men som ni kanske förstår så hittade vi inte åt honom igen. Synd, hade varit coolt. 

 

 

Världens sämsta bild... MEN JAG HAR SETT IRON MAIDEN LIVE. PUNKT. Behöver de någon närmare förklaring? Nä, det var awesome as hell. Fy fan, att Bruce fortfarande har rösten live förundrar mig så jäkla mycket. Det känns helt fantastiskt att äntligen ha fått se Maiden live. 

 

 

 

I och med att det var typ 40 meter kö varje dag på Kings Cross så tänkte vi att vi skulle ta en bild med den här underbara bagagevagnen på natten. Så då vi kom tillbaka efter Sonisphere och skulle ta oss vidare med tunnelbana till hotellet så tog vi en liten omväg in på Kings Cross och tog de här bilderna. 

 

Och vet ni vad förresten? Då vi åkte mot Stevenage och Sonisphere fick vi åka från Platform 10 på Kings Cross, haha. Och då vi kom tillbaka från Stevenage kom vi fram EXAKT där de spelat in Harry Potter filmerna (platform 3 and 4). Då jag var på Kings Cross första gången för tre och ett halvt år sedan så såg det helt annorlunda ut och det är tur att man kan navigera riktigt och känna igen sig, haha, för då kunde jag berätta för Lucas precis vart de spelat in filmerna :')

 

WAITING TO BURST

 

Så jävla fantastisk låt. Så jävla träffande. Eyes Wide Open kan det här med musik. Lämnar plats i fortsättningen på min halvsleeve till dem, kan jag ju lugnt säga. Pusshej.

 

KILLING LONELINESS

 

FOTO: Yohanna Mårtensson - Facebook - Hemsida - Blogg

 

Jag har lovat er att visa mer bilder från färg-fotograferingen med Yohanna. Här är ett gäng av runt 60 bilder hon skickade över. Helt fantastisk fotograf med så otroligt roliga idéer. Det här var helt fantastiskt kul och att få göra något såhär kul med Lucas var det bästa någonsin. 

 

Tack till världens bästa Yohanna för de här bilderna. Jag älskar varenda bild och har fyllt upp min telefon med dessa redan. Bild nummer tre blev även min nya bakgrundsbild på datorn. 

 

POLICE BOX DRESS

 

Idag kom den nya klänningen. Nya kanske är fel ord då den är begagnad, men den ser verkligen ut som ny. Jag vågade inte köpa den då den fanns på Black Milks hemsida, för jag visste inte alls vilken storlek jag skulle ha. När jag köpt min första klänning så fanns inte den här längre, men nu har jag äntligen fått tag i den. Väldigt billigt dessutom. Åh, jag dör så awesome den är. 

 

Idag är det dessutom fem dagar kvar till nya säsongen av Doctor Who har premiär. Då vet vi med andra ord vad jag och Lucas gör då jag kommer hem från jobbet den natten, haha. DOCTOR WHO. Är så jäkla nyfiken på Peter Capaldi som The Doctor. 

 

VARFÖRDÄRFÖR

 

"Varför?"

"Därför!"

"Varför?"

"DÄRFÖR."

"Varfördärför ja..."

 

I SEE THE SEASONS CHANGING AND IN THE HEART OF THIS AUTUMN I FALL

Det där med att jag skriver inlägg på nätterna börjar bli ganska vanligt nu. Jag är sjuk och kan inte sova. Hur tidigt jag än kliver upp så går det inte, jag förstår inte. Igår vid den här tiden så satt jag och läste igenom inlägg från 2012 och 2013, då min blogg var som störst. Jag började undra vad som förändrades. Min blogg var tamefan fantastisk och riktigt jäkla stor. Jag älskade att varenda dag publicera flera inlägg, jag älskade responsen jag fick, jag älskade varenda minut av att synas. Jag älskade till och med de där fruktansvärt jobbiga skvallerbloggarna. Ja, jag älskar att synas, vad är det för fel med det? Det är den jag är och alltid har varit under alla år. 

 

Vad var det som förändrades då? Jag försöker komma fram till det. Jag älskar fortfarande att skriva (och att synas, haha), jag älskar fortfarande att lägga upp musik och att skriva om konserter. Jag vet inte vad som förändrades, men jag vet när det hände. Förra sommaren blev jag sjuk efter Bråvalla. Så jävla sjuk och låg bara i sängen hemma hos mamma i Härnösand. Jag orkade inte ens vara hemma själv (min dåvarande pojkvän jobbade på Åland) när jag var så sjuk. Det var då bloggandet började gå utför. Jag orkade inte skriva inlägg som jag gjort förr. Den första dagen jag tog mig ut var då Spinnup (som jag då jobbade med) körde ett event på Hudikkalaset och jag hade fixat ett band som skulle spela där. Då jag skulle skriva om det fanns fortfarande samma intresse, trots att jag varit väldigt tyst i en månad. Dagen efter Hudikkalaset stack jag på krogen med ett gäng vänner och efter den kvällen började de värsta (men då tyckte jag bästa) månaderna i mitt liv. 

 

Det var så mycket hemligheter hit och dit. Jag fick inte skriva om mina dagar. Jag kunde inte tipsa om musiken jag lyssnade på. Jag levde bara på stunderna jag idag inte kan förstå att jag längtade med hela min kropp efter, så mycket att det gjorde ont. I och med att detta pågick och bara blev värre och värre från kvällen den sjunde augusti och fram till i slutet av november så tappade jag lusten att skriva. Det fanns ingenting att skriva om, inget jag ville skriva om iallafall, och jag kände att mina ord hade tagits ifrån mig. De där månaderna förändrade mig från en tjej som älskade att blogga och ville lägga upp minst fyra inlägg per dag till någon som inte ens kunde logga in på bloggen vissa dagar. 

 

Jag tror jag just insåg vad det var som förändrades i allt detta - det var jag. Jag kommer nog aldrig bli samma människa igen, men jag försöker. Jag är samma människa som jag alltid varit, men på så många plan är jag så himla förändrad. Man kan nog säga att min personlighet åts upp från insidan med alla lögner och all skit hela hösten bestod av. OBS. Detta är inte ett inlägg om vad som hände då, utan vad som förändrade mig och bloggen. Men sen då, i slutet av november då allt försvann och allt blev bra igen? Just då visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Bloggen påminde mig om allting som någonsin hänt, alla fel jag någonsin gjort och alla gånger jag någonsin blivit sårad. Jag hade förlorat så mycket. Jag visste inte då att jag inom ett par veckor skulle hitta den mest fantastiska pojkvännen någonsin. 

 

Nu när jag har Lucas så har jag flera gånger försökt komma tillbaka till bloggen, men jag förknippar bara bloggen med människan jag var då - en människa som var beredd att gå över lik för att få det hon ville ha. Sån är jag inte längre. Eller det kanske jag är, men jag har vad jag vill ha så jag vet inte hur jag är nu, och jag har inga planer på att ta reda på det heller. Samtidigt som jag är så förändrad och en så mycket bättre person så är jag exakt samma person, precis lika. 

 

Det är bra att skriva öppet och ärligt. Utan att planera ett ord av det man skriver, för man kommer fram till så mycket mer då. Jag lär mig så mycket om mig själv då jag skriver. Jag kan inte hjälpa att tänka att jag borde ha skrivit öppet på det här sättet hela hösten då jag mådde som jag gjorde. Då hade jag nog för det första haft en bok (haha) och jag hade förmodligen lärt mig mer om mig själv redan då och aldrig låtit det gå så långt som det gjorde. Att man kan stänga in sig själv fullständigt och gå med att bli någon som varken syns eller hörs för en annan person är sjukt. Det är nog det enda jag ångrar i mitt liv. Jag hade fortfarande haft en grym blogg som aldrig försvunnit från topplistorna. 

 

Men vill ni veta en sak? Min blogg kanske inte är lika stor som den en gång var, men jag har fortfarande besökare och trogna fans (haha) och mig blir ni aldrig av med, det är en sak som är säker. Jag ska skriva för att jag älskar det och för att det är något jag vill fortsätta med. Jag mår så fantastiskt bra då jag får berätta allt jag har att berätta. 

 

Trots att det finns en person där ute som läser min blogg för att skratta åt mig och tror att allt jag skriver kretsar om henne och hennes familj så tänker jag fortsätta. Wow, nu hon fick ett helt eget stycke i min blogg, för första gången. Skratta åt mig hur mycket du vill, ingenting handlar om er och det känns så oerhört skönt att det faktiskt inte gör det. Visst, jag har nämnt händelsen ovan, men enbart för att reda ut varför jag "försvann". Tack för att du läser min blogg och ger mig ännu mer pengar varje gång. 

 

Som sagt, ni blir aldrig av med mig. Jag brinner för det här, även fast det inte verkar så längre så gör jag verkligen det. Jag har tappat så mycket jag brann för för att jag inte haft tiden eller orken. Till exempel Spinnup. Bloggen tänker jag aldrig tappa helt. Jag ser mig fortfarande som en bloggare. Den här bloggen fyller snart fem år och är en del av mitt liv, det kommer den alltid att vara. 

 

Tack för ikväll. Ni är bäst, det vet ni va?

 

 

Lyssnar dessutom på Ill Nino's senaste platta medan jag skriver. Lyssna på den för fan. Helt underbar. 

 

CYANIDE SUN

 

Bara för att HIM är så jävla bra och att Cyanide Sun alltid kommer vara en av de bästa och vackraste låtarna som någonsin skrivits, på allvar.

 

10 AUGUSTI 2013

 

Foto: Yohanna Mårtensson - Facebook - Blogg - Hemsida

 

Idag är det ett år sedan jag träffade min fina Lucas för första gången. Helt av en slump med dessutom, och vi träffades inte igen på tre månader. Vi har snart varit tillsammans i åtta månader och det känns så bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Nu har jag äntligen hittat rätt, så jävla rätt. Lucas Linder, jag älskar dig. Du är det bästa som hänt mig. Min fina propp. <3 

 

Ska för övrigt bli riktigt spännande att få visa er resten av bilderna från den här fotograferingen med bästa Yohanna. Jag är så himla nöjd med bilderna. 

 

Senaste uppdaterade på Devote.se

http://alos.devote.se
alos
http://fridawesterbergs.devote.se
fridawesterberg
http://beckan.devote.se
beckan
http://hedize.devote.se
hedize
http://beccaochbella.devote.se
beccaochbella
http://hagstrm.devote.se
hagstrm
http://18may.devote.se
18may
En gratis blogg från Devote.se. Starta en blogg du också.  http://zoofie.devote.se