HEJ FRÅN SKÅNE



Kommer ni ihåg min fina vän Therese? Jo, jag och Issa är i Skåne och just i denna stund sitter jag med Issa, Therese, hennes pojkvän och hennes sjukt fantastiska vänner och dricker. Perfekt semester.



DEVOTE OCH DESIGN..

 

Hallå allihopa. Ni kanske märkt att min blogg ser lite knasig ut va? Jo det var faktiskt så att i förra veckan så uppdaterade devote sin design och hemisda. Då blev min design helt knasig. Jag blev arg och gick in och raderade hela min stilmall utan att spara en backup på den. Så förbannad blev jag. Sedan satt jag mig och grät en sväng och brjade försöka pilla i den och hitta alla koder igen.

 

Nu har jag hittat åt det mesta och nu är det bara Devote som får jobba lite. Mina underkategorier har nämligen blivit egna kategorier, och det går inte att göra dem till underkategorier igen. Jag antar att det kommer ta ett tag innan de löst alla problem som alltid uppstår då de gör förändringar på sidan. Det är okej att det är så. Varför texten på några av mina inlägg blivit blå är däremot inte okej. 

 

Jag orkar inte pilla mer i designen ikväll. Jag kanske gör ett nytt försök imorgon innan jobbet.. Vem vet? Det får se ut såhär just nu iallafall. Jag vet att ni tycker om mig ändå, för jag är ju rätt söt. Puss på er.



SKIT KVÄLL



Ikväll är en sån där riktig skitkväll. Jag jobbade stängning på förskola för första gången idag och det gick sjukt bra. Nu klättrar jag på väggarna här hemma och vill göra något. Jag mår så jävla dåligt att jag seriöst överväger att gå en promenad helt själv. Rädda mig.



AT THE GATES, PIPELINE





Jag hade längtat efter gårdagen sedan i september då de gick ut med att At The Gates skulle komma och spela på Pipeline. Jag kan ju säga att jag verkligen inte blev besviken. Fan vad bra de var. Jag lyckades dessutom hamna längst fram då de fruktansvärt jobbiga killen framför mig gick. Fy fan vad underbart.

Trots att våra biljetter blev stulna i torsdags så blev det en lyckad kväll. Personalen på Pipeline är helt guldvärd och att vi slapp betala igen var så sjukt jävla snällt.

Efter spelningen var det födelsedagsfest hemma hos Natta och Jonte. Natta fyllde år förra helgen och henne firade vi på krogen redan den kvällen, och Jonte fyllde år igår. Jag mår oförskämt bra för att ha druckit 80% av en vinflaska själv måste jag säga. Det är bara nacken och ryggen som inte mår speciellt bra, just på grund av spelningen igår.



COLLAPSING



Den här låten är guld. Jag har inte lyssnat på den på över ett år, och nu när jag väl gjorde det så kom den som en jävla käftsmäll. Fy fan vad bra den är. 

 

Idag har jag fått utväxten färgad av bästa Moa med, så nu känner jag mig som en människa igen. Fy fan vad skönt, det behövdes. Igår var jag och Lucas på Nordfest och kikade på Turbonegro och Totalt Jävla Mörker. De sistnämnda började jag lyssna på då jag var typ 12, så det var verkligen dökul att få se dem live. Fy fan vad ont jag har i nacken och kroppen (blåmärken överallt - på knäna, armarna och tuttarna), men fy fan vad värt det var. En av de bättre kvällarna på ett tag kan jag ju säga. 

 

I know the light is burning dim and dying in you
I know the pain that lies within
I feel it too



CREEPING DEATH

 

Tur det finns ett band som kan få Metallicas låtar att låta bra iallafall. Stone Sour lyckas med allt. Det ska bli intressant att se hur de lyckats med de andra banden de tagit låtar för covers till på deras kommande EP "Meanwhile in Burbank..". Alltså fy fan vad jag längtar. Två dagar kvar nu. 

 

Att det kom något nytt med Stone Sour nu var det enda som saknades i den här knäppa världen, haha.



GO BIG OR GO HOME



There are wounds that are not meant to heal at all

 

Det är väl ingen hemlighet att jag avgudar Kat Von D, och inte heller är det någon helighet att jag älskar bandet HIM och Ville Valo. Vad händer då de världarna möts då? Kat har skrivit om Ville i en av sina böcker (Go big or go home), och då jag läste det första gången var jag inte långt ifrån tårarna. Det är en så fantastiskt fin historia om två trasiga människor som hittar varandra och sedan går allt åt helvetet lika fort som det började. Deras timing var värdelös samtidigt som den verkar ha varit perfekt. Jag älskar sättet hon skrivit om detta på, hur hon alldeles perfekt kan sätta ord på de här känslorna. Folk som snackar om att Kat inte är en tillräckligt bra tatuerare för att vara så känd som hon är kan ju titta på allt annat hon gjort - på hennes böcker, hennes musik och allt annat kreativt hon tagit sig an. Ja, det finns en anledning till att jag typ avgudar den här människan. 

 

Allt Kat skrivit om detta i sin bok finns att läsa HÄR.

 

 

I only knew his music, and I loved it on first listen. It was dark and it was beautiful. It was metal and it was poetry. It was love loaded into a gun, and I wondered about the man behind the songs.  

 

Two years later, our paths crossed, and like the majority of the connections I’ve made in life, tattooing brought us together. Through our first tattoo sessions, we began to get to know each other. For the next few years, I just thought of him as my friend from overseas, and that was all. Then, after knowing him for six years, something changed. It could have been the wine, the music, or the moon. Most likely it was just perfect timing. Just one kiss, and he changed my world. 

 

We were both sad back then, and lost. I was depressed, having finally ended a marriage that had been doomed from the beginning. I was also dealing with the pressures of filming a television show, which was totally new to me - and drinking my way blindly through it all. His story mirrored mine, and he had been feeling just as low. 

 

We had been waiting for something to happen, for someone or something to come along and save us from ourselves. And when it suddenly seemed that that someone was each other, it took us both by surprise. We shared darkness, and doing that bought light back into our somber worlds: for once, we didn’t feel alone.

 

He’s the reason why I wanted to write music to begin with - and learn to sing. I remember the exact moment I made up my mind about making music. It was something I felt I needed to do, not for any reason other than a way to respond to him. It didn’t matter if the songs I’d write never saw the light of day, as long as he was able to listen to my music, my message to him. 

 

He had told me to look for a package at my door step, prefacing the delivery of the contents, his new album, saying, “These are all of the things that are easier sung than said.” I knew what he meant, but never imagined that each song would be filled with direct messages to me. I put the album on, and the music rushed out of the speakers and filled my house. His voice rang all around, making it’s way to the core of my heart with every word he sang. As cryptic as those lyrics may have been for anyone else, I knew exactly what each word meant and recognized every event and place he referred to. 

 

The songs were so beautiful, I just wished so badly that he could have said everything out loud just once to me. How should I respond to something like this? Where do I even start?

 

The first time I saw him after I got sober, he was in town working on music. We sat in my office at the shop until the late hours of the night, talking and catching up about everything - music, home, art and work. Did we talk about love? No. We constantly danced around our past instead. What happened to us? I couldn’t find the courage to ask because I was scared of the answer I already knew. 

 

 

I listened to one of his songs the other day. Out of all the songs he wrote on that album, this one was the most direct. He sings my name in the chorus. By the time the song is over, I’ve felt a range of emotions - I’m sad but happy, frustrated but calm. He sings about how I alone bring him to a place of stillness and peace within when we are together. What a victorious feeling - to enter into a place with him where no one else has been. To be able to bring goodness to and draw it out of someone. Those sweet thoughts were interrupted by an e-mail from him. Impeccable timing as always. 

 

It’s just a short note, letting me now he’s somewhere out there, thinking of me. He ends the message by calling me “Star Face” - his pet name for me from long ago that no one else uses. At that moment, I loathe him for it. I loathe him because I love him. 

Sometimes it feels like it would be so much easier to walk away from this if he’d just tell me that he hates me, that he wants nothing to do with me. But instead he calls me “Star Face.” There is no way he doesn’t know what he’s doing. He’s not letting go, either.



TRACK 03

Att de här tre låtarna kommer från Sixx:A.M.s tre plattor och alla ligger som nummer tre i låtlistan kände jag var lite läskigt. Speciellt med tanke på att det är i den här ordningen de kom också. Det är något speciellt med numret tre. Bästa Sixx:A.M. Jag tror inte det är en slump att låtarna ligger i den här ordningen och på spår nummer tre. Så är det bara. Jag tror inte på slumpen. Allt händer av en anledning.

 

Just open your eyes
And see that life is beautiful.
 



Laughing like we're crazy 
Nothing mattered 
Nothing fazed me 
We were younger then 
 
Whats left to be afraid of 
We found out what we are made of 
And we've come this far 
We both have the scars 



And in a little while
All the noise in your head will fade away
And you will find some relief then



DEN DÄR PERSONALFESTEN




Vi ägnade oss åt smarta lösningar under söndagens personalfest. Jag ville inte lämna nässprayen på rummet men hade inte plats i bhn för både telefonen, ciggpaketet och nässprayen. Moa fixade. När alla andra skulle bada visste vi inte vart vi skulle lägga nyckeln, den fick sitta på bhn den med.. 

 

Wow, vad slut jag är. Jag har legat bakis i princip hela dagen. Jag jobbade nästan hela påskhelgen - torsdag, fredag och lördag. Torsdagen var händelserik och en helt fantastisk kväll, under lördagen kom jag och Sandra på att vi kommer förmodligen ha ihjäl varandra på jobbet (vi springer och knuffar varandra med mening hela tiden, haha) och på lördagen var jag bara trött och ville sova. Men inte fick jag någon sovmorgon i lördags heller, för vår personalfest startade redan 11.00 på söndag morgon. Tänk er att allihopa ha jobbat fram till 4-4.30 på söndag morgon och sedan starta personalfesten så tidigt.

 

Vi började med frukost och öl innan vi satt oss på bussen som skulle ta oss till Hassela. På bussen blev vi försedda med öl, cider och vodka. Jag var nog fullast på bussen ett tag, tror jag, haha. Hon som inte kan dricka.. När vi kom fram blev vi indelade i grupper och skulle tävla. Vårt lag var bäst men vi vann inte. Jag hamnade med tre killar - en från disken, en från köket och en från servisen. Jag var ganska nöjd för jag var i bra sällskap. Alla lika dryga som jag.

 

Vad som händer på våra personalfester stannar där, men jag måste säga att det bland roligaste var då en av killarna från mitt lag lyckades kissa på sin Hawaii-kjol och kastade bort den.

"Vart har du gjort av kjolen?" 

"Jag kissade på den så jag kastade bort den"

"Skämtar du med mig?"
"Nä jag är helt seriös, vet du hur svårt det är att orientera sin penis genom en bastkjol eller?"

 

Nej, jag jobbar med världens bästa människor. Igår då vi kom hem till stan fortsatte festen, men jag åkte hem och duschade för att sedan åka på middagen på kvällen. Drack lite till och lyckades bli bakis igen. När man druckit i två dagar får man väl vara bakis i 1,5 dagar va? Det tycker jag är ganska okej.. 

 

Jobbar resten av veckan, med start imorgon. Känns riktigt bra att få komma iväg och göra något igen. Jobb på förskola imorgon och på torsdag, sedan blir det jobb på Oscar på fredag och lördag. Jag har ju vad jag gör iallafall. 



SMILE



"Jag ler varje gång jag lyssnar på Smile :')". Jag antar att det fortfarande är så. Kommer ni ihåg då jag skrev det här inlägget? Låten betyder fortfarande samma sak för mig som den alltid gjort. Den är så jävla vacker och jag kommer aldrig ändra mig på det planet. Finare låt får man leta länge efter. Hjärtat slår typ sju gånger så fort jag hör den. Så är det bara och så kommer det alltid att vara. 

 

And all my life,
I've been waiting for someone like you,
To make me smile,
You make me feel alive,
And you're giving me everything,
I've ever wanted in life,
You make me smile,
And I forget to breathe


INSPIRATION

 

Inatt när jag satt i bilen påväg hem från jobbet (och att köra fulla tjockisar hem, haha) så fick jag ett sånt extremt sug efter att sätta mig med basen och pilla lite. Allvarligt, vid halv fem på morgonen. Som ni kanske förstår så var jag så toktrött när jag kom hem att det inte blev något av det. Och idag när jag låg i badet kände jag ett sånt extremt sug efter bloggen. Jag saknar det. Varenda sekund av det. Jag saknar till och med alla skvallerbloggar som aldrig lämnade en ifred och det säger väl en del, skulle jag tro. 

 

När jag dessutom får så oerhört bra musiktips här i kommentarerna så känner jag ett ännu starkare sug att börja med det här igen. Jag saknar det, om sagt. Livet var rätt bra där, 2011, då min blogg var som störst och livet var som bäst. Typ. Jag tycker det är helt sjukt att tänka tillbaka på att jag lyckades skriva mer än tre inlägg varje dag. Med riktigt innehåll. Inte bara skitinlägg som detta. 

 

Nu vet jag till hundra procent vart inspirationen kommer från. Och det är svårt, för ibland finns den inte. Nu är jag sådär lagom konstig igen, men inspirationen finns ibland och ibland tror jag att den gått och dött. Trots det så finns den alltid där med mig, för den är faktiskt en del av mig. Vare sig jag vill det eller inte. Jag måste bara lära mig att hitta den. Det här var något jag kom fram till imorse då jag låg vaken. Jag somnade först vid åtta imorse för att tankarna snurrade åt alla håll. Det fanns så jävla många "tänk om.." där i tankarna. Det där med att somna brukar inte funka så bra. Tillslut insåg jag att det som inspirerar mig alltid kommer att finnas där och alltid kommer att vara en del av mig. På riktigt. 

 

The years they took their toll 
And all the things I can't control 
Come back to haunt me now 
Almost taunt me now 
Whats left to be afraid of 
We found out what we are made of 
And we've come this far 
We both have the scars 



OUIJA SATIN VARSITY JACKET



Ouija Satin Varsity Jacket från Killstar. Köpt på Riotlab.

 

Jag köpte en ny jacka för ett par veckor sedan då Riotlab öppnade sin nya butik på Storgatan här i Sundsvall. Jag blev kär i den vid första ögonkastet och satt och funderade bra länge på om jag kunde köpa en jacka för 900 kr. Frågan var väl mest om jackan är värd pengarna, och jag kan ju säga att det är den verkligen. Jag hade ärligt kunnat betala det dubbla för den här jackan. Den är helt fantastisk. Den är inte för varm och inte för kall, perfekt vår- och höstjacka.

 

Den är ganska liten i storlekarna däremot. Jag är ju verkligen inte stor någonstans (haha förutom kanske tuttarna) och den här jackan är i storlek L. Så ja, väldigt liten i storlekarna då jag i vanliga fall brukar ha XS/S i kläder. Men om någon funderar på om jackan är värd pengarna så kan jag hjälpa er lite på traven - JA FÖR FAN. KÖP DEN. SLUTA TVEKA. Riotlab är dessutom så sjukt billiga med, om man jämför med det rekommenderade priset på jackan som var flera hundralappar till. Att både Riotlab OCH Killstar postade den här bilden på sina instagrams gör det hela lite bättre, haha. Tur jag har en duktig fotograf, haha! 

 

P.S. Jag behöver musiktips.



Veckans mest lästa artiklar

Veckans outfits på devote Krönika: Kärlek till en stad Krönika: Jag säger att jag är bisexuell
En gratis blogg från Devote.se. Starta en blogg du också.  http://zoofie.devote.se